2012-2013.
Kategori: Allmänt
Jag ville inte ha det såhär. Jag ville inte att bloggen skulle bli mitt ställe att rymma till när jag inte har någon koll på vart jag ska ta vägen. Men nu är jag mitt i en kris och är rädd för vad som kommer hända om jag inte tar tag i det här.
I oktober 2012 så gjorde jag en abort. Jag tog bort ett "barn" som jag skapade på fyllan med min bästa vän. Äckligt? Jag vet. Vi har än idag inte reparerat våran vänskap pågrund utav att det vart så stelt. Jag vet helt ensam under aborten och jag mådde helt ärligt skit, inte pga smärtan, utan pga skadan som ett fyllemisstag lämnade mig med och ensamheten. Så snälla läsare, ta era piller när ni ska och om ni inte tar piller så använd gummi.
Kvällen den 26e januari så blev min pappa misshandlad, det har hänt förut och jag trodde att det här skulle vara ungefär som dom andra gångerna. Men nej. Pappa rusades in till Lindesbergs Lasarett där dom sa att han inte skulle överleva om han stannade där för att dom inte hade tillgångarna för att rädda honom. Han hämtades där med helikopter och fördes till Akademiska Sjukhuset i Uppsala, där han rusades in på operation direkt. Han hade fått hjärnblödningar, ett x antal frakturer i ansiktet och skallskador. Han sattes i respirator för att han inte kunde andas själv och fick elektriska impulser till hjärtat för att hjälpa det slå. Detta hände alltså på lördagen. På måndagen hälsade jag på honom på sjukhuset, han satt kopplad till maskiner och det var sladdar och nålar överallt i hans kropp. Ansiktet kunde man inte ens känna igen. Han hade ett band på armen där det stod "Oidentifierad man". Jag förstod verkligen vad dom menade.
Pappa ligger fortfarande på sjukhus och kämpar för sitt liv, positiva tecken kliver fram ibland men läkarna säger fortfarande att det tyvärr för tidigt att utesluta att det kan tillkomma komplikationer.
Vill ni veta vad det sjukaste av allt är? Det var min pappas vän som gjorde det här mot honom. Han har hoppat på min fars huvud så att pappa kommer behöva rehabiliteras i minst ett år. Han kommer antagligen få lära sig att gå och prata igen, om han överlever... Och igår, den tolfte februari, så dog ena min faster.. Min pappas syster har alltså dött medan han själv ligger och svävar mellan liv och död.
Det är inte rättvist.
Jag kommer alltid att minnas synen av det jag såg första dagen jag hälsade på pappa på sjukhuset. Det var helt sjukt. Jag tror inte att många 17 åringar skulle orka att leva med det minnet.
Jag letar varken stöd, medlidande eller uppmärksamhet med det här inlägget, kände bara att jag var tvungen att göra det här för min egen skull. Kanske för att själv kunna bearbeta det?
Örebros tingsrätt kan ju dessutom ta sig där solen inte lyser. Ville bara få det sagt.
Här är tre länkar om misshandeln.
Örebros tingsrätt kan ju dessutom ta sig där solen inte lyser. Ville bara få det sagt.
Här är tre länkar om misshandeln.