Pappa andas så pass bra på egen hand så att personalen beslutade sig för att ta bort tracken, vilket ger honom mer tillgång till sina stämband. Det här skrev min faster till mig och resten av släkten idag efter hon hade varit och besökt honom:
"Har nyss kommit hem från Jörgen, han tittade på mig hela tiden och pratade men tyvärr hör man inte vad han säger för han är väldigt slemmig i halsen efter tracken. Jag frågade om han hade ont nånstans och då sa han NÄ. Han sparkade med benen och rörde armarna hela tiden. Det första han sa när vi kom var HERRE JÄVLAR . Både jag och Tobbe tyckte att han sa det. När jag efter en timme sa att nu måste vi åka hem så sa han NÄÄ och höll min hand så hårt att jag inte kunde komma loss. Det kändes hemskt jobbigt att åka. Men jag sa du måste vila så orkar du prata mer nästa gång och då blev han lugnare. Jag och Jennelie åker dit imorgon igen."
Jag är så jäkla lycklig! Jag ska dit på söndag och ser fram emot att kanske få höra hans röst! Hoppet strömmar igenom hela min kropp. AAAAAHHH!!
Jag ville inte ha det såhär. Jag ville inte att bloggen skulle bli mitt ställe att rymma till när jag inte har någon koll på vart jag ska ta vägen. Men nu är jag mitt i en kris och är rädd för vad som kommer hända om jag inte tar tag i det här.
I oktober 2012 så gjorde jag en abort. Jag tog bort ett "barn" som jag skapade på fyllan med min bästa vän. Äckligt? Jag vet. Vi har än idag inte reparerat våran vänskap pågrund utav att det vart så stelt. Jag vet helt ensam under aborten och jag mådde helt ärligt skit, inte pga smärtan, utan pga skadan som ett fyllemisstag lämnade mig med och ensamheten. Så snälla läsare, ta era piller när ni ska och om ni inte tar piller så använd gummi.
Kvällen den 26e januari så blev min pappa misshandlad, det har hänt förut och jag trodde att det här skulle vara ungefär som dom andra gångerna. Men nej. Pappa rusades in till Lindesbergs Lasarett där dom sa att han inte skulle överleva om han stannade där för att dom inte hade tillgångarna för att rädda honom. Han hämtades där med helikopter och fördes till Akademiska Sjukhuset i Uppsala, där han rusades in på operation direkt. Han hade fått hjärnblödningar, ett x antal frakturer i ansiktet och skallskador. Han sattes i respirator för att han inte kunde andas själv och fick elektriska impulser till hjärtat för att hjälpa det slå. Detta hände alltså på lördagen. På måndagen hälsade jag på honom på sjukhuset, han satt kopplad till maskiner och det var sladdar och nålar överallt i hans kropp. Ansiktet kunde man inte ens känna igen. Han hade ett band på armen där det stod "Oidentifierad man". Jag förstod verkligen vad dom menade.
Pappa ligger fortfarande på sjukhus och kämpar för sitt liv, positiva tecken kliver fram ibland men läkarna säger fortfarande att det tyvärr för tidigt att utesluta att det kan tillkomma komplikationer. Vill ni veta vad det sjukaste av allt är? Det var min pappas vän som gjorde det här mot honom. Han har hoppat på min fars huvud så att pappa kommer behöva rehabiliteras i minst ett år. Han kommer antagligen få lära sig att gå och prata igen, om han överlever... Och igår, den tolfte februari, så dog ena min faster.. Min pappas syster har alltså dött medan han själv ligger och svävar mellan liv och död.
Det är inte rättvist.
Jag kommer alltid att minnas synen av det jag såg första dagen jag hälsade på pappa på sjukhuset. Det var helt sjukt. Jag tror inte att många 17 åringar skulle orka att leva med det minnet.
Jag letar varken stöd, medlidande eller uppmärksamhet med det här inlägget, kände bara att jag var tvungen att göra det här för min egen skull. Kanske för att själv kunna bearbeta det?
Örebros tingsrätt kan ju dessutom ta sig där solen inte lyser. Ville bara få det sagt.
